ADHD-symtom hos barn kan i vissa fall vara uppenbara redan från mycket tidig ålder. Oftast handlar det då om svårigheter med aktivitetsreglering, där man tidigt ser att barnet i fråga exempelvis har en tendens att bli alltför intensiv i kamratkontakterna, eller ofta blir arg när det inte blir som barnet tänkt sig. Många gånger blir de symtom som utmärker ADHD dock inte tydliga förrän senare under skolgången, ibland inte förrän under högstadiet eller senare än så. Ofta kan det bero på att man haft en förmåga att "hålla sig flytande", fram till att kraven i skolan blir övermäktiga – på grund av anpassningar utifrån, eller egna resurser.
Tidig diagnos är ofta viktigt när det gäller ADHD, eftersom risken för att utveckla så kallade "komorbida tillstånd" ökar med tiden, om man inte får adekvata insatser. Mycket av nyttan med en diagnos är att barnet själv får en bättre förståelse för sitt eget fungerande, liksom även att omgivningen bättre förstår barnets fungerande. Det minskar risken för att barnet utvecklar förklaringar kring sitt beteende såsom "jag är bara dum", förklaringsmodeller som kan förstärkas av kommentarer från lärare och andra såsom "om du bara ansträngde dig lite mer, så skulle du kunna..."
En annan, mer konkret, åtgärd är medicinering mot ADHD, något som vi av erfarenhet ser att många får god effekt av. Det är dock viktigt att veta att medicinering aldrig är den enda åtgärden som behövs. Ett långt och idogt arbete med anpassningar från omgivningen, och egna strategier hos barnet, är generellt sett vägen framåt efter diagnos.