Med mångårig erfarenhet av att utreda och behandla barn och ungdomar inom barn- och ungdomspsykiatrisk öppenvård, liksom även vuxna patienter i flera olika delar av landet, kan vi erbjuda ett brett spektrum av utredningar. Vi utreder barn och vuxna i alla åldrar. Som legitimerade psykologer har vi kompetens att diagnostisera neuropsykiatriska funktionshinder och komorbida tillstånd, och bedöma intellektuell funktion. Allt för att individen, och nätverket runt omkring, ska få hjälp att utvecklas optimalt.

Skriv till info@eder-lahdo.se, eller fyll i vårt kontaktformulär på hemsidan, så hör vi av oss.

Vi erbjuder regelbunden handledning av pedagoger på de skolor som vi samarbetar med, och medverkar i elevhälsoteamens löpande arbete. Genom ett samarbete med oss på Eder & Lahdo kan ni som skola känna er trygga i att den psykologiska aspekten av skolans arbete följs över tid och integreras i verksamheten, på ett sätt som ligger i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet – liksom de krav som ställs från myndigheter som Skolinspektionen.

Skriv till info@eder-lahdo.se, eller fyll i vårt kontaktformulär på hemsidan, så hör vi av oss.

ADHD har förmodligen alltid funnits som en funktionsvariation hos oss människor, men det har blivit allt vanligare över tid att diagnosen fastställs. Det kan finnas flera förklaringar till det. Den största av dem är sannolikt att skolan har blivit alltmer komplex och abstrakt. Samhället ställer helt enkelt allt större krav på just de funktioner som personer med ADHD har svårt med: Att självständigt planera sin vardag, att sålla bort onödiga distraktionsmoment, att hålla många bollar i luften samtidigt. Eller att sitta stilla och lyssna under långa stunder, även i situationer som man inte tycker är spännande eller intressanta.

ADHD är i grunden inte en samling svårigheter, trots vad många tror. Vi brukar säga att det är ett sätt att fungera – som i vissa bemärkelser skiljer sig från hur de flesta andra fungerar, och som ger både fördelar och nackdelar i livet. Egentligen är begrepp som "svårt att koncentrera sig" missvisande när det gäller ADHD. Svårigheten handlar om att viljemässigt kunna styra över sin koncentration. En person med ADHD har generellt sett svårare än de flesta andra att koncentrera sig på, och få gjort, uppgifter som inte uppfattas som intressanta eller spännande. Men samma person har ofta LÄTTARE än de flesta andra att koncentrera sig på uppgifter som är intressanta. Det innebär att en person med ADHD ofta blir mycket duktig på sina intressen. Ingen annan klarar av att koncentrera sig lika mycket, eller har lika mycket energi. Och det innebär, i sin tur, att många av de människor i samhället som lyckats allra bäst – artister, idrottspersoner, företagsledare, uppfinnare – har ADHD. Och de har lyckats så bra som de gjort, på grund av sin ADHD. Eftersom de hittat vad som intresserar och motiverar dem.

ADHD-symtom hos barn kan i vissa fall vara uppenbara redan från mycket tidig ålder. Oftast handlar det då om svårigheter med aktivitetsreglering, där man tidigt ser att barnet i fråga exempelvis har en tendens att bli alltför intensiv i kamratkontakterna, eller ofta blir arg när det inte blir som barnet tänkt sig. Många gånger blir de symtom som utmärker ADHD dock inte tydliga förrän senare under skolgången, ibland inte förrän under högstadiet eller senare än så. Ofta kan det bero på att man haft en förmåga att "hålla sig flytande", fram till att kraven i skolan blir övermäktiga – på grund av anpassningar utifrån, eller egna resurser.

Tidig diagnos är ofta viktigt när det gäller ADHD, eftersom risken för att utveckla så kallade "komorbida tillstånd" ökar med tiden, om man inte får adekvata insatser. Mycket av nyttan med en diagnos är att barnet själv får en bättre förståelse för sitt eget fungerande, liksom även att omgivningen bättre förstår barnets fungerande. Det minskar risken för att barnet utvecklar förklaringar kring sitt beteende såsom "jag är bara dum", förklaringsmodeller som kan förstärkas av kommentarer från lärare och andra såsom "om du bara ansträngde dig lite mer, så skulle du kunna..."

En annan, mer konkret, åtgärd är medicinering mot ADHD, något som vi av erfarenhet ser att många får god effekt av. Det är dock viktigt att veta att medicinering aldrig är den enda åtgärden som behövs. Ett långt och idogt arbete med anpassningar från omgivningen, och egna strategier hos barnet, är generellt sett vägen framåt efter diagnos.

Eftersom kunskapen om ADHD inte blivit utbredd i samhället förrän bara under de senaste decennierna, är det många i den vuxna befolkningen som under hela sitt liv lidit av symtom på ADHD men aldrig själva sett mönstret, och heller inte fått det uppmärksammat för sig av exempelvis lärare. Tidigare klumpade skolorna ihop barnen i så kallade "OBS-klasser", eller betecknade dem som vanliga bråkstakar.

Vissa kanske hoppade av skolan och började arbeta med praktiska yrken istället för att plugga vidare. Andra har hankat sig fram i livet, men har flertalet kraschade relationer eller anställningar bakom sig. Åter andra har blivit framgångsrika företagsledare eller kända artister, men klarar inte av att sätta sig för att betala teveräkningen.

För vuxna, liksom för barn, handlar diagnosen om att få en bättre förståelse och ofta en större acceptans för sig själv, liksom från sin omgivning. Ofta blir diagnosen en lins, genom vilken personens historiska fungerande får en slags röd tråd och blir begriplig. För många vuxna leder även medicinering till en stor förändring i det vardagliga fungerandet.

Diagnosen Autism har genomgått en del ganska stora förändringar under de senaste åren. Där det tidigare fanns ett flertal olika autismdiagnoser, som Aspergers syndrom och Autistiskt syndrom, finns idag bara Autism. Autismdiagnosen innefattar egentligen två funktionsområden: Social interaktion, och stereotypa beteendemönster. Ofta har en person med Autism svårigheter att läsa av sociala situationer och anpassa sitt beteende till kraven i dessa. Man kan ha svårt att hantera ögonkontakt med andra människor, svårt att uttrycka sig med kroppspråk liksom att läsa av andras ickeverbala kommunikation. Stereotypa beteendemönster innebär i grunden en slags rigiditet i beteendet, vilket kan innebära allt ifrån att man har svårt att hantera förändringar i vardagen, till att man har tvångsmässiga eller ritualiserade beteendemönster.

Liksom ADHD, är även Autism något som vi ser som ett sätt att fungera, som inte bara innebär svårigheter utan även styrkor. Många av de människor som förändrar världen till det bättre – uppfinnare, forskare – har Autism. Ett autistiskt sätt att fungera ger ofta ett lite annat perspektiv på världen och samhället. Man accepterar inte "vedertagna sanningar", om man inte själv ser logiken i dem . Det innebär att man kan tänka nytt på ett sätt som andra inte klarar av, eller att man vidhåller idéer eller uppfattningar trots att de går mot strömmen.

Eftersom Autismsymtomen finns inom ett spektrum, tar de sig olika uttryck för olika barn. Dels kan det variera vilka symtom man har, men även svårighetsgraden – hur mycket symtomen ställer till det för individen – varierar stort. Många barn med Autism klarar av att hantera det sociala samspelet med jämnåriga under de första uppväxtåren, men får allt svårare att anpassa sitt beteende till kraven i sociala sammanhang med ökad ålder. Det beror nog ofta delvis på att det sociala samspelet blir allt mer abstrakt med åldern: istället för att kretsa kring konkreta lekar, börjar det sociala samspelet handla mer om att läsa av subtila signaler från andra, relationerna blir mer komplexa. Fokuset skiftar på sätt och vis till att handla om det sociala samspelet för sin egen skull, snarare än det sociala samspelet som ett verktyg för att kunna ägna sig åt konkreta lekar. En annan faktor kan vara att de relationer som barnen skaffat i ung ålder, ofta med stöttning av föräldrar eller förskolepedagoger, "hänger med" in i låg- eller mellanstadiet, varför behovet av att skapa nya relationer inte blir uppenbart förrän barnet exempelvis byter klass, eller när barnets gamla kompisar flyttar.

Vi brukar säga att fördelen med socialt samspel är att det är uppbyggt av ett antal regler – nästan som en slags ekvation. När någon sträcker ut handen mot mig, så skakar jag hand, ser dem i ögonen och säger "Hej". När någon frågar hur jag mår, svarar jag: "Bra tack, hur mår du?" Det här är en bra sak, eftersom det innebär att man kan lära sig socialt samspel på samma sätt som man lär sig matematik, eller pluggar in glosor. Med tiden, när man genomfört "ekvationerna" på samma sätt ett antal gånger, så kommer de i allt högre utsträckning automatiskt. Nackdelen med det här, är att en person med Autism ofta behöver lägga mer aktiv tankeverksamhet på det sociala samspelet med andra, vilket till exempel kan leda till att man blir trött efter att ha umgåtts med andra ett tag.

Autism hos vuxna skiljer sig egentligen inte på något grundläggande sätt från Autism hos barn. Det som ofta händer när man växer upp är att man hittar allt fler strategier för att hantera sina svårigheter, vilket kan leda till att man får lättare att hantera sociala situationer. Som vuxen har man även lättare att själv välja och anpassa den miljö man lever i till sina egna behov. Man kanske väljer ett arbete som inte innebär alltför många sociala kontakter, eller skapar sociala relationer utifrån sina intresseområden.

Å andra sidan kan ett autistiskt sätt att fungera leda till att man utvecklar det vi kallar för "komorbida tillstånd", som ångest eller depressivitet. Att ha ett sätt att fungera som går emot strömmen är inte alltid lätt, och om man under ett helt liv får utstå konstanta krockar med sin omgivning, utan att förstå varför, kan det lätt bli så att man till slut blir uppgiven, eller börjar oroa sig för hur det ska gå nästa gång man ställs inför att behöva umgås med fler än en annan person i taget.

En diagnos kan vara en startpunkt i det avseendet att det kan underlätta för att skapa en acceptans, hos personen själv och hos omgivningen. Om man förstår att man har ett lite annat sätt att fungera än de flesta andra, i vissa situationer, så kan det hjälpa en att sluta klanka på sig själv. Men det kan också underlätta processen mot att hitta fler och bättre fungerande strategier kring sina svårigheter, liksom även anpassningar från omgivningen.

Många med ADHD eller Autism utvecklar vad man kan beskriva som sekundära svårigheter, som ångest, depressivitet eller ilskekontrollssvårigheter. Man talar ibland om det som kallas för "komorbida tillstånd", eller "samsjuklighet", vilket egentligen är dåliga begrepp eftersom det antyder att en diagnos innebär ett sjukdomstillstånd, något som ofta inte stämmer.

De här svårigheterna kan man förstås lida av även utan att det finns en ADHD eller Autism i grunden, men sannolikheten för att exempelvis bli deprimerad ökar, om man har ett sätt att fungera som inte alltid stämmer överens med det socialt förväntade från ens omgivning.

Man talar ibland om "lågbegåvning", vilket är ett dåligt begrepp eftersom det ger intrycket av en person som på alla områden i livet fungerar sämre än andra med "normalbegåvning". Det leder också till att begreppet blir stigmatiserande. Fram till för bara ett fåtal år sedan hette den formella diagnosen för en låg intellektuell funktionsnivå "Mental retardation", vilket låter ännu värre. Som om det handlade om en återgång av den mentala förmågan.

Idag brukar man använda sig av begreppet "Intellektuell funktionsnedsättning", vilket numera också är namnet på den diagnos som man kan få om man har en låg intellektuell funktionsnivå. Det är ett begrepp som bättre fångar in vad svårigheterna handlar om: Att förstå och ta till sig kunskap eller information intellektuellt. Det innebär att man ofta har svårigheter med sådant som ordförråd, att förstå sammanhang, eller att tänka i logiska sekvenser. Den sortens svårigheter kan förstås ofta ställa till det inom många olika områden i livet, som till exempel i den sociala interaktionen med andra, eller i förmågan att hantera sin egen ekonomi. Men det innebär inte att man inte har styrkor, eller områden som fungerar helt "normalt". Man kan vara kreativ, kärleksfull, bra på att lyssna på och prata med andra, duktig på att ta livet som det kommer.

Även graden av intellektuell funktionsnedsättning kan variera mycket från person till person. En person kanske inte har något språk alls, och behöver ett genomgripande stöd i vardagen, medan en annan klarar av att ha ett arbete och sköta sitt eget hushåll, med lite stöd från sin omgivning.

Såväl barn som vuxna kan drabbas av svårigheter att hantera sin egen ilska. När en person återkommande får svårkontrollerade ilskeutbrott, som leder till ett funktionshinder, kan man börja kalla det för ilskekontrollssvårigheter. Svårigheter med ilskekontroll uppstår inte sällan som en konsekvens av andra svårigheter. En motorisk överaktivitet, till exempel, leder ofta till ett generellt förhöjt spänningsläge i kroppen, vilket gör att den input som krävs från omgivningen för att man ska falla över i svårkontrollerad ilska blir mindre. En person som i grunden är lugn av sig behöver ofta en större "provokation" för att bli riktigt arg, än en person som redan från början känner sig agiterad och uppe i varv. Men ilska kan också komma sig av till exempel missförstånd i sociala situationer, eller av att rutiner i vardagen rubbas.

Vilka åtgärder man behöver genomföra för att förhindra ilskeutbrott, beror på vad som brukar orsaka ilskan. Det innebär i sin tur att det är viktigt att få en god förståelse för personens beteendemönster innan man sätter in insatser.

En depression innebär i grund och botten att kroppen "ger upp" sina ansträngningar. På sätt och vis är det rationellt att ge upp och sluta försöka, om man gång efter gång försökt lösa en situation, och varje gång misslyckats. Problemet är att ett depressivt fungerande tenderar att bli självförstärkande. Om man har svårt att förstå hur man ska bete sig i sociala situationer och ofta känt att man misslyckats med kompisarna, hamnat i missförstånd eller konflikter, är det lätt att börja undvika sociala sammanhang, och till slut kanske helt undvika att gå utanför sin lägenhet. Den sortens "avveckling" av det man brukat ägna sig åt i livet, leder ofta till en känsla av orkeslöshet eller trötthet, som gör att man har än svårare att ge sig tillbaka in i livet. Kopplat till detta brukar tankar om att man inte duger till, är värdelös, eller till och med att livet inte är värt att leva, kunna växa fram.

Att lindra eller bota en depression kan ibland kräva medicinering och/eller psykoterapi. Ibland går det att komma till bukt med en depressivitet genom att förändra sitt sätt att bete sig, eller sina förutsättningar. Återigen blir det viktigt att börja med att försöka förstå vad som orsakat depressionen, och vilka beteenden och tankemönster som upprätthåller den, för att veta hur man ska ta sig ur den.

Oro, eller i sin renaste form rädsla, är en naturlig och livsviktig känsla för oss människor. Det är den som gör att vi fortfarande finns till, att samtliga våra föregångare inte blev uppätna av rovdjur och mänskligheten upphörde innan den hann komma igång på riktigt. Problemet uppstår när rädslan eller oron blir irrationell, när vi blir rädda för saker som egentligen inte är farliga, och när den här rädslan börjar leda till ett undvikande beteende som ställer till det för en i vardagen. Det är då vi brukar tala om oro som ångest.

Även ångesttillstånd kan uppstå på många olika sätt. Om man vet med sig att man ofta är glömsk, och vid något tillfälle glömt att stänga av spisen innan man gick hemifrån, är det förståeligt, och sannolikt bra, att man börjar dubbelkolla om spisen är avstängd. Men risken är att det beteendet spinner vidare. Till slut kanske man springer tillbaka fem gånger för att kolla att man kollat, innan man känner sig trygg i att åka iväg hemifrån.

Ångest utvecklas genom att man börjar undvika situationer som man är rädd eller orolig inför. För varje gång man undviker situationen, blir man mer rädd för den, och sannolikheten för att man undviker situationen ökar. Det betyder att sättet att bryta igenom ångest generellt sett handlar om att i små steg utsätta sig för det man är rädd för, vilket kan verka kontraintuitivt. Ofta behöver man även arbeta med sina tankeprocesser, eftersom ett undvikande beteendemönster även kan handla om hur man tänker: "Om jag upprepar orden ingen fara fem gånger tyst för mig själv varje kväll innan jag går och lägger mig, så kommer ingen i min familj att skadas imorgon”.