Man talar ibland om "lågbegåvning", vilket är ett dåligt begrepp eftersom det ger intrycket av en person som på alla områden i livet fungerar sämre än andra med "normalbegåvning". Det leder också till att begreppet blir stigmatiserande. Fram till för bara ett fåtal år sedan hette den formella diagnosen för en låg intellektuell funktionsnivå "Mental retardation", vilket låter ännu värre. Som om det handlade om en återgång av den mentala förmågan.

Idag brukar man använda sig av begreppet "Intellektuell funktionsnedsättning", vilket numera också är namnet på den diagnos som man kan få om man har en låg intellektuell funktionsnivå. Det är ett begrepp som bättre fångar in vad svårigheterna handlar om: Att förstå och ta till sig kunskap eller information intellektuellt. Det innebär att man ofta har svårigheter med sådant som ordförråd, att förstå sammanhang, eller att tänka i logiska sekvenser. Den sortens svårigheter kan förstås ofta ställa till det inom många olika områden i livet, som till exempel i den sociala interaktionen med andra, eller i förmågan att hantera sin egen ekonomi. Men det innebär inte att man inte har styrkor, eller områden som fungerar helt "normalt". Man kan vara kreativ, kärleksfull, bra på att lyssna på och prata med andra, duktig på att ta livet som det kommer.

Även graden av intellektuell funktionsnedsättning kan variera mycket från person till person. En person kanske inte har något språk alls, och behöver ett genomgripande stöd i vardagen, medan en annan klarar av att ha ett arbete och sköta sitt eget hushåll, med lite stöd från sin omgivning.

Såväl barn som vuxna kan drabbas av svårigheter att hantera sin egen ilska. När en person återkommande får svårkontrollerade ilskeutbrott, som leder till ett funktionshinder, kan man börja kalla det för ilskekontrollssvårigheter. Svårigheter med ilskekontroll uppstår inte sällan som en konsekvens av andra svårigheter. En motorisk överaktivitet, till exempel, leder ofta till ett generellt förhöjt spänningsläge i kroppen, vilket gör att den input som krävs från omgivningen för att man ska falla över i svårkontrollerad ilska blir mindre. En person som i grunden är lugn av sig behöver ofta en större "provokation" för att bli riktigt arg, än en person som redan från början känner sig agiterad och uppe i varv. Men ilska kan också komma sig av till exempel missförstånd i sociala situationer, eller av att rutiner i vardagen rubbas.

Vilka åtgärder man behöver genomföra för att förhindra ilskeutbrott, beror på vad som brukar orsaka ilskan. Det innebär i sin tur att det är viktigt att få en god förståelse för personens beteendemönster innan man sätter in insatser.

En depression innebär i grund och botten att kroppen "ger upp" sina ansträngningar. På sätt och vis är det rationellt att ge upp och sluta försöka, om man gång efter gång försökt lösa en situation, och varje gång misslyckats. Problemet är att ett depressivt fungerande tenderar att bli självförstärkande. Om man har svårt att förstå hur man ska bete sig i sociala situationer och ofta känt att man misslyckats med kompisarna, hamnat i missförstånd eller konflikter, är det lätt att börja undvika sociala sammanhang, och till slut kanske helt undvika att gå utanför sin lägenhet. Den sortens "avveckling" av det man brukat ägna sig åt i livet, leder ofta till en känsla av orkeslöshet eller trötthet, som gör att man har än svårare att ge sig tillbaka in i livet. Kopplat till detta brukar tankar om att man inte duger till, är värdelös, eller till och med att livet inte är värt att leva, kunna växa fram.

Att lindra eller bota en depression kan ibland kräva medicinering och/eller psykoterapi. Ibland går det att komma till bukt med en depressivitet genom att förändra sitt sätt att bete sig, eller sina förutsättningar. Återigen blir det viktigt att börja med att försöka förstå vad som orsakat depressionen, och vilka beteenden och tankemönster som upprätthåller den, för att veta hur man ska ta sig ur den.

Oro, eller i sin renaste form rädsla, är en naturlig och livsviktig känsla för oss människor. Det är den som gör att vi fortfarande finns till, att samtliga våra föregångare inte blev uppätna av rovdjur och mänskligheten upphörde innan den hann komma igång på riktigt. Problemet uppstår när rädslan eller oron blir irrationell, när vi blir rädda för saker som egentligen inte är farliga, och när den här rädslan börjar leda till ett undvikande beteende som ställer till det för en i vardagen. Det är då vi brukar tala om oro som ångest.

Även ångesttillstånd kan uppstå på många olika sätt. Om man vet med sig att man ofta är glömsk, och vid något tillfälle glömt att stänga av spisen innan man gick hemifrån, är det förståeligt, och sannolikt bra, att man börjar dubbelkolla om spisen är avstängd. Men risken är att det beteendet spinner vidare. Till slut kanske man springer tillbaka fem gånger för att kolla att man kollat, innan man känner sig trygg i att åka iväg hemifrån.

Ångest utvecklas genom att man börjar undvika situationer som man är rädd eller orolig inför. För varje gång man undviker situationen, blir man mer rädd för den, och sannolikheten för att man undviker situationen ökar. Det betyder att sättet att bryta igenom ångest generellt sett handlar om att i små steg utsätta sig för det man är rädd för, vilket kan verka kontraintuitivt. Ofta behöver man även arbeta med sina tankeprocesser, eftersom ett undvikande beteendemönster även kan handla om hur man tänker: "Om jag upprepar orden ingen fara fem gånger tyst för mig själv varje kväll innan jag går och lägger mig, så kommer ingen i min familj att skadas imorgon".